Så imponerande. Pedro Torres och hans lusitano Oxidado.

Idag red jag den här klossen vid namn Junior. Han är en nordsvensk brukshäst e: Juvenal, som ägs av min vän och kind-of-granne Fia. Innan jag skaffade Moose var jag medryttare på Junior och bodde nästan ute hos Fia, jag älskade att rida honom då och nu när jag är utan Moose ett tag får jag förhoppningsvid rida Junior då och då!

Själva ridturen idag gick bra. Junior är den lataste hästen som finns och jag är inte ett dugg rädd för att rida honom, haha! Men jag tycker att det är mysigt att rida på sådana hästar ibland där man bara kan släppa tyglarna i alla gångarter och bara gunga med.

Junior är inte riktigt den hästen man arbetar så istället kommer jag fokusera på att träna upp min balans och sits när jag rider honom vilket han är perfekt till!

Här är förövrigt Juniors kamrater (Fias andra hästar). Hästen till vänster heter Simpson och är Fias dotters häst. Han är en korsning mellan islandshäst och döle, om jag inte minns fel!

Dom små busdjuren till höger heter Dusty och Dimma och är helsyskon (som ni kanske ser!). Båda är efter en stor svart nordsvensk hingst (vet ej namnet på honom) och mamman var en jättefin appaloosa som Fia hade innan men var tvungen att avliva för att hon blev blind. Dom här två ska även bli Fias parhästar, själv tycker jag att det är skitfint när man kör med två identiska hästar!

Imorgon blir det även ridning på Simpson, kul!

Det här året som Moose är utlånad kommer gå åt till att jag ska bygga upp mig mentalt för att våga rida min pärla ordentligt igen. Jag är tyvärr nästan bara rädd för att rida Moose men inga andra hästar. "Har han kastat av dig, bockat, stegrat och skenat?" kan jag få höra ibland. Nej. Inte riktigt.



Moose är den snällaste hästen jag vet och han vill verkligen ingen illa. Men sedan en olycka som inträffade på våren 2010 så har min rädsla bara blivit värre och värre.
Under den här tiden kämpade jag och Moose mycket med högergaloppen som då nästan var omöjlig för honom att ta. Vi hade ridit barbacka på en äng och han hade varit lite jävlig och stuckit i trav när jag försökte få in honom i galoppen (tänka sig jag kunde sitta kvar barbacka när min travare stack iväg!). Jag var arg och ledsen påväg hem och skulle skritta över en åker. På den här åkern fanns ett ställe där de matade vildsvin och något i denna lilla anläggningen klickade till. Moose tog ett hopp till vänster och jag hann inte med. Istället flög jag och landade med höften rätt på en stubbe. I fem minuter låg jag och skrek av smärta tills jag kunde ringa mamma som kom i full fart. Moose stog bara 20 meter ifrån och betade när hon kom men det blev en ambulansfärd och visit+övernattning på akuten. (Och som ett plus i kanten skulle jag åka till Tidaholm och praktisera hos Johan Fridberger (http://www.fridbergerqh.se/) dagen efter men jag fick komma två dagar senare).

Jag tror och antar att denna händelsen byggde upp den rädslan som jag har idag. Efter olyckan vågade jag absolut rida på Moose och galoppera i full fart genom skogen men det tog sakta men säkert en vändning. Jag började bli lite nervös och började tänka "tänk om"-tankar ("Tänk om han blir rädd och sticker", "Tänk om han skulle börja testa mig ordentligt", "Tänk om han skulle bocka eller skena nu när jag ska galoppera"). Och vad händer när ryttaren blir osäker? Det går såklart över på hästen.

I rädslan höll jag in Moose mycket i traven så han travade i lagom takt enligt min rädsla. Detta ledde till att han inte hade tillräckligt med fart för att komma in i galoppen. Då blev det hopp upp i luften och sen full fart framåt, istället för galoppfattningar. När detta hände blev jag räddare och räddare, jag tappade mer och mer kontroll och Moose skenade ordentligt ett par gånger (kanske fem?). Sedan slutade jag att galoppera i skogen helt. Jag vågade helt enkelt inte. Ridningen gick nedåt över huvud taget och det var inte kul att rida längre och jag tyckte synd om Moose för han tycker att det är så kul.

 

 

Dock gick det framåt ett litet tag (nu i våras) när jag fick bra hjälp från min tränare Mikaela (speakinghorse.wordpress.com) och jag vågade galoppera några gånger men hade ändå tankarna på att kanske låna ut Moose så att jag fick lite "rehabiliteringspaus" medan han kunde vara igång.

Men en dag skulle Mikaela fota mig och Moose (då hon även är en duktig fotograf! Kolla in mikaelalundgren.se) och då brast allt. Vi var ute på en äng (i närheten där min första olycka inträffade) och det var sol och jättefint väder. Jag visste att Moose av någon anledning alltid var lite annorlunda på den sidan av vägen vi har utanför vårat hus så jag tänkte hålla mig på den säkra sidan och sa redan innan att jag bara skulle skritta och trava. Allt gick fint och Mikaela tog så fina bilder tills Moose plötsligt hoppade upp när vi travade och skenade iväg. Jag landade framför sadeln, låg på tyglarna som hängde löst, höll fast mig runt halsen och kunde verligen inte komma tillbaka i sadeln på grund av sadelhornet. Till slut tog jag tag i sidostycket på tränset på Moose och slet för kung och fosterland tills jag fick stopp på honom.

 

 

Mikaela ropade på mig från nedre delen av ängen där hon stod och sa åt mig att hoppa upp och vända rädslan till ilska. Jag trotsade allt vad rädsla hette och hoppade upp på Moose igen. Mikaela sa åt mig att korta tyglarna och rida "engelskt" för att han skulle fatta att det var allvar och sen trava förbi på samma ställe igen. Jag gjorde som Mikaela sa och på exakt samma ställe skenade han iväg igen. Hade det inte varit för en stenmur som stod på ängen så tvekar jag på att jag hade fått stopp på honom. Den här gången vågade jag inte hoppa upp igen och skakade och grät av rädsla och frustration. Efter detta satt jag inte på Moose utan att Mikaela höll i tyglarna (som dom gör på ponnyridning) när jag skrittade.

Det här var det avgörande för att jag skulle låna ut Moose.

Jag red Moose några gånger innan han åkte till sin fodervärd i Eslöv, men jag red då på min "gräspaddock" (20x20) precis utanför stallet där det alltid är säkert att rida Moose och det var då endast skritt och trav.

 

Välkomna ska ni vara till ännu en hästblogg! Kommer denna vara som alla andra? Kommer den handla om flickor som äger en systemkamera och tävlar i hoppning? Nej faktiskt inte!
Den här bloggen kommer inrikta sig på något som jag tycker man ser alldeles för lite av. Westernridning. Jag kommer dock också skriva om det mesta ur hästvärlden för att få ett så brett perspektiv på saker och ting som möjligt. Dessutom kommer jag skriva om min egna ridrädsla jag har, som har byggts upp den senaste tiden.

Vem är då jag?

Mitt namn är Linnea Källström, är 18 år, bosatt i Linneryd och älskar hästar. Min pärla heter Sobel Moose, han är en varmblodig travare på 10 år som just nu bor i Eslöv fram till 5 maj 2013 på grund av en ridrädsla jag har fått och som jag inte har tid eller ork att bygga upp just nu. Dock bor han hos världens bästa fodervärd som håller mig uppdaterad hela tiden om hur det går!
Jag själv har varit på hästryggen sen jag var 7 år och började rida hos min bästa vän Simone. Sedan gick det över till ridskola men när jag tröttnade på hur de red och hanterade hästarna blev jag medryttare på en nordsvensk vid namn Junior som jag rider då och då än idag.
Den första Juni 2009 fick jag hem min älskade Sobel Moose och exakt två år efter blev jag ägare till denna vackra skapelse.

Hoppas ni kommer följa mig och mitt hästliv i kampen om att en dag våga rida Sobel Moose igen.