Jag red och det gick super! Red i både skritt,trav och typ galopp och gick jättefint och jag var bara lite rädd!

(typ galopp = Moose tycker att han är rädd för varje sten som han ser så då måste han sakta av till trav medan jag försöker driva han in i galopp vilket leder till ett mellanting mellan trav och galopp, haha!)

Blev även lite sidvärtes rörelser vilket han inte har glömt som tur är. Imorgon blir det att introducera Moose för gräspaddocken så hoppas på uppehåll från regnet.

 

Upptäckte även att hans bakskor inte alls sitter bra, har halkat alldeles för lång bak och tåkapporna har börjat fläka upp hoven, så hovis kommer förhoppningsvis ut i veckan!

På dagens schema stod det då Promenad. Jag tänkte helt enkelt bara introducera Moose lite för omgivningen runt gården.

Till en början var han jättespänd och jag livrädd för han fick ju såklart seperationsångest när vi gick en bit från gården. Då kändes det rent ut sagt skit och som om jag lika gärna kunde ge upp direkt. Men efter att ha tvingat mig själv att lugna ner mig så gick det verkligen super! Han gick från trippande häst på tå till det lugna trollet han är som alltid går med sänkt huvud och ibland i sin egen värld, haha!

 

Fästmannen var med och tog lite bilder (med en iPhone 4 i regn...förklarar kvalitén)

Traktorer? Nemas Problemas!

Han har "helt okej" kropp ;)

Ser den ena bra ut på bild måste den andra förstöra den! Haha!

 

Imorgon SKA jag rida. Jag SKA sitta på Moose och det KOMMER gå bra!

Imorgon händer det!

Min älskade Moose kommer hem ♥

Dagen kommer bestå av att först ta en tur till Tingsryd för att köpa spån (om det finns) till Mooses box och dessutom en säkerhetsväst!

Många tycker att det är jätteobekvämt med säkerhetsväst men jag har faktiskt aldrig funnit det obekvämt. Jag har bara varit dum nog att inte införskaffat någon. Förhoppningsvis skulle det kanske kunna sänka min rädsla att flyga av och skada mig. Det blir i alla fall en sådan väst som består av flera plattor så att jag kan röra mig i den.

 

Dessutom ska jag och Richard skruva ner lite täckeshängare, tränshängare, hyllor o.dyl. och se vad som kan hängas upp hos Mikaela. Så det blir fullt upp för vår del!

 

Ja ni läste rätt, min älskade häst kommer hem igen!

Jag är så lycklig!

Fodervärden ville ha en häst som hon kunde ha längre så därför lämnar hon tillbaka Moose och jag är bara lycklig!

 

Jo, Moose kommer stå hos min tränare Mikaela Lundgren (5 km hemifrån mig) då jag inte vill ha honom hemma för jag har inte tid med mer än en häst. Dessutom kommer träningen komma igång ordentligt och förhoppningsvis blir det någon E-tävling nästa säsong!

 

Jag har vetat det här i snart två veckor men har inte tänkt på rädslan ett dugg faktiskt. Är bara peppad på att få tillbaka honom igen!

 

Tack vare detta kommer bloggen komma igång igen!

Det här året som Moose är utlånad kommer gå åt till att jag ska bygga upp mig mentalt för att våga rida min pärla ordentligt igen. Jag är tyvärr nästan bara rädd för att rida Moose men inga andra hästar. "Har han kastat av dig, bockat, stegrat och skenat?" kan jag få höra ibland. Nej. Inte riktigt.



Moose är den snällaste hästen jag vet och han vill verkligen ingen illa. Men sedan en olycka som inträffade på våren 2010 så har min rädsla bara blivit värre och värre.
Under den här tiden kämpade jag och Moose mycket med högergaloppen som då nästan var omöjlig för honom att ta. Vi hade ridit barbacka på en äng och han hade varit lite jävlig och stuckit i trav när jag försökte få in honom i galoppen (tänka sig jag kunde sitta kvar barbacka när min travare stack iväg!). Jag var arg och ledsen påväg hem och skulle skritta över en åker. På den här åkern fanns ett ställe där de matade vildsvin och något i denna lilla anläggningen klickade till. Moose tog ett hopp till vänster och jag hann inte med. Istället flög jag och landade med höften rätt på en stubbe. I fem minuter låg jag och skrek av smärta tills jag kunde ringa mamma som kom i full fart. Moose stog bara 20 meter ifrån och betade när hon kom men det blev en ambulansfärd och visit+övernattning på akuten. (Och som ett plus i kanten skulle jag åka till Tidaholm och praktisera hos Johan Fridberger (http://www.fridbergerqh.se/) dagen efter men jag fick komma två dagar senare).

Jag tror och antar att denna händelsen byggde upp den rädslan som jag har idag. Efter olyckan vågade jag absolut rida på Moose och galoppera i full fart genom skogen men det tog sakta men säkert en vändning. Jag började bli lite nervös och började tänka "tänk om"-tankar ("Tänk om han blir rädd och sticker", "Tänk om han skulle börja testa mig ordentligt", "Tänk om han skulle bocka eller skena nu när jag ska galoppera"). Och vad händer när ryttaren blir osäker? Det går såklart över på hästen.

I rädslan höll jag in Moose mycket i traven så han travade i lagom takt enligt min rädsla. Detta ledde till att han inte hade tillräckligt med fart för att komma in i galoppen. Då blev det hopp upp i luften och sen full fart framåt, istället för galoppfattningar. När detta hände blev jag räddare och räddare, jag tappade mer och mer kontroll och Moose skenade ordentligt ett par gånger (kanske fem?). Sedan slutade jag att galoppera i skogen helt. Jag vågade helt enkelt inte. Ridningen gick nedåt över huvud taget och det var inte kul att rida längre och jag tyckte synd om Moose för han tycker att det är så kul.

 

 

Dock gick det framåt ett litet tag (nu i våras) när jag fick bra hjälp från min tränare Mikaela (speakinghorse.wordpress.com) och jag vågade galoppera några gånger men hade ändå tankarna på att kanske låna ut Moose så att jag fick lite "rehabiliteringspaus" medan han kunde vara igång.

Men en dag skulle Mikaela fota mig och Moose (då hon även är en duktig fotograf! Kolla in mikaelalundgren.se) och då brast allt. Vi var ute på en äng (i närheten där min första olycka inträffade) och det var sol och jättefint väder. Jag visste att Moose av någon anledning alltid var lite annorlunda på den sidan av vägen vi har utanför vårat hus så jag tänkte hålla mig på den säkra sidan och sa redan innan att jag bara skulle skritta och trava. Allt gick fint och Mikaela tog så fina bilder tills Moose plötsligt hoppade upp när vi travade och skenade iväg. Jag landade framför sadeln, låg på tyglarna som hängde löst, höll fast mig runt halsen och kunde verligen inte komma tillbaka i sadeln på grund av sadelhornet. Till slut tog jag tag i sidostycket på tränset på Moose och slet för kung och fosterland tills jag fick stopp på honom.

 

 

Mikaela ropade på mig från nedre delen av ängen där hon stod och sa åt mig att hoppa upp och vända rädslan till ilska. Jag trotsade allt vad rädsla hette och hoppade upp på Moose igen. Mikaela sa åt mig att korta tyglarna och rida "engelskt" för att han skulle fatta att det var allvar och sen trava förbi på samma ställe igen. Jag gjorde som Mikaela sa och på exakt samma ställe skenade han iväg igen. Hade det inte varit för en stenmur som stod på ängen så tvekar jag på att jag hade fått stopp på honom. Den här gången vågade jag inte hoppa upp igen och skakade och grät av rädsla och frustration. Efter detta satt jag inte på Moose utan att Mikaela höll i tyglarna (som dom gör på ponnyridning) när jag skrittade.

Det här var det avgörande för att jag skulle låna ut Moose.

Jag red Moose några gånger innan han åkte till sin fodervärd i Eslöv, men jag red då på min "gräspaddock" (20x20) precis utanför stallet där det alltid är säkert att rida Moose och det var då endast skritt och trav.